Det svenska ordet ’ost’ är ett av de viktigaste antydningarna om ostens uråldriga ursprung i Norden. Det urindiska sanskritordet ’jusam’ betyder ’smaka’ som hos indogermanerna blev ’justa’ och slutligen ’ost’ och ’ysta’ hos oss. Finskan ligger ännu närmare ursprungsordet: ’juusto’.
Färskosten keso och det ostskapande proteinet kasein knyter oss till romarnas latinska ord ’caseus’ som flera europeiska språks ostord är släkt med: queso (spanska), Käse (tyska), Kaas (holländska), cheese (engelska) för att nämna några. Intressant nog finns ordet belagt även i Dalarna och norra Sverige sedan 1600-talet, (’kees, ’kies’, ’kese’ m fl och ’kasse’ på lapska) men då i betydelsen ’löpmage’. Italiens ord formaggio kommer från det grekiska ’forma’ för den form man pressade osten i, på latin formaticum. Härifrån kommer också franskans ’fromage’.
Isländsk surmjölksost, ’skyr’, har syskon i österled i olika varianter: ’sir’, ’ser’, ’sýr’ för att nämna några. Ordet ’skör’ finns även på svenska, men har också kallats surost, grynost, smolost, jäsost och många fler. I dag kallas motsvarigheten ’kvarg’ i Sverige (jämför tyskans Quark).
Dessa olika språkliga kopplingar är bara ett axplock ur ostens språkhistoria. De vittnar om ostens livskraft genom historien och är framför allt viktiga nycklar till förståelsen om vilka vägar osten vandrat genom världen in i den svenska folksjälen och gjort svenskarna till ett av världens mest ostälskande folk.