Ost har länge mättat nordbors magar. Ordet ost kopplar nordbornas osttradition till indo-europeerna och den första invandringsvågen till Europa under stenåldern. Pålbyggarfolk I trakterna kring nuvarande Schweiz tvingas bort av torka och erövrare och följer den vikande inlandsisen norrut. Med sig tar de sin boskaps-, fäbods- och ostkultur. Flera ord inom traditionell mjölkhushållning och boskapsskötsel vittnar om dessa ursprungsband mellan Sverige och nuvarande Schweiz. Lapparnas renmjölksost sägs ibland vara ännu äldre, men det råder delade meningar om den saken.
I århundraden tillverkar nordbor mest surmjölksost. I det karga nordliga klimatet är den näringsrika osten livsviktig mat under vintern och ett sätt att ta vara på sommarmjölken. Dagens islänningar äter ”skyr”, en sorts surmjölksost som kan ge en aning om nordisk ”urost”.
Efter romarrikets fall och under medeltiden är det till stor del munkar som bevarar ostkonsten och innanför klostrens murar. I Sverige tillverkas surmjölksost fram tills Norden kristnas på 1000-talet då munkarna för in konsten att ysta med löpe på storgårdarna. Snart sipprar kunskapen ned även till ”vanligt folk” och osttillverkningen blir mer allmänt utbredd i Sverige.
Nordisk ost må ha funnits före både romare och munkar, men det vi i dag kallar ost, den svenska hårdosten, har vi främst kristnandet och munkarnas ostkunnande att tacka för.