Anor sedan 1700-talet
När det gäller historian om osten Herrgård är vi så pass väl underrättade om dess ursprung och tillkomst att vi med stor säkerhet kan våga precisera att den år 2000 fyllde hela 214 år.

1700-talet var en period av mycket påtaglig utveckling i fråga om det svenska jordbruket och dess produkter. Det var framför allt England som var förebilden, men när det gällde osthanteringen hämtade man hellre sin inspiration från Schweiz, och som särskilt idealisk uppfattade man Emmentalerosten.

Emmentaler som förebild
Som vanligt i dessa reformsammanhang var det en storgodsägare som tog det första steget, nämligen greve Eric Ruuth, som hade ett finger med i många branscher. Bland annat satte han fart på stenkolsbrytningen i Höganäs och fungerade som Gustav III:s finansminister. Han hade efter sin första, tidigt avlidna hustru ärvt det vackra renässansslottet Marsvinsholm utanför Ystad, och tack vare sin mycket förmögna tredje hustru fick han ekonomiska möjligheter att rusta upp detta gods.

1786 inkallade han en schweizare vid namn Pierre Nicolas Dubas de Rougemont för att som osttryckare försöka tillverka just Emmentaler. Han inrättade ett ysteri, och resultatet lät inte vänta på sig. Snart distribuerades, efter lämplig lagringstid, Ruuthens ostar runt om i Skåne – mycket längre transporter än så var knappast möjliga med den tidens infrastruktur. Vad som däremot spreds betydligt längre var ryktet om hans framgång, och man började på olika håll tillämpa de erfarenheter som vunnits i Marsvinsholm. Till dem som tidigast – omkring 1820 – nappade på kroken var en del ysterier i Västergötland.

Även om dessa första försök att göra ost av emmentalertyp i Sverige hade viss framgång, måste man dock erkänna att imitationen avsevärt – och icke till sin fördel – skilde sig från förlagan. Den ruuthska osten har beskrivits som ganska läderartad i konsistensen och krävde mycket lång mogningstid. Inte desto mindre efterbildades den på många håll.

Herrgård utvecklas
Mycket betydelsefull för utvecklingen av den svenska herrgårdsosten blev den tillverkning som 1882 inleddes på Bjärka-Säby i Östergötland. Dit kallade man nämligen detta år en mejerska vid namn Kristina Löfgren från Skåne, vilken i sin hembygd lärt sig konsten att tillverka ruutherska ostar. Hon lyckades framställa en avsevärt förbättrad sort, som gav herrgårdsosten en egen profil och en ny smak, som inte längre var så starkt avhängig av den utländska förebilden. Eftersom Bjärka-Särby hade en mejeriskola med elever från hela landet var det inte så konstigt att Bjärka-Säbyosten efterapades på flera håll.

Just vid denna tid var smörpriset mycket högt, med följd att man i Sverige i allmänhet fann det föga lönsamt att göra ost av oskummad mjölk – dock ej på Bjärka-Säby. På en av de första ostutställningarna i vårt land – den hölls i Göteborg – framstod därför den feta och goda herrgårdsosten från östgötagodset som hors concours. Prisdomarna beslöt att utnämna den till nationell typost samt döpte den till svensk herrgårdsost, varjämte tekniken vid dess tillverkning inom kort införlivades med undervisningen på alla svenska mejeristationer.

Populär
Intet under att osten av märket Herrgård® blivit så populär i Sverige. Att den sedan är något helt annat och i mångas tycke bättre än den schweiziska ost som den i början avsågs skola efterlikna, ja det är ju en helt annan sak. En vällagrad Herrgård® med sin fina nötsmak reser sig skyhögt över de flesta äkta eller oäkta schweizerostar – det är inte enbart nationell hybris att konstatera detta.

Herrgård® har blivit Sveriges populäraste ost och tillverkas på flera olika ysterier, spridda över hela landet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *